Regeringens förslag om export av miljöbonusbilar

Regeringen har publicerat en promemoria med ett förslag till ny lagstiftning för att minska exporten av bilar som erhållit miljöbonus. Promemorian finns att läsa i sin helhet här.

Först och främst är det viktigt att notera varför man vill begränsa exporten av dessa bilar. Det handlar inte om att gynna miljön, eftersom målet med miljöbonusen främst är att förbättra klimatet, och klimatnyttan är överlag inte sämre för att bilarna exporteras (särskilt inte som många av dem exporteras till Norge), vilket också står uttryckligen i förslaget. Det handlar inte heller om, som många hävdar, att våra skattepengar och miljöbonusar går till utlandet. Det är ju en direkt felaktig uppfattning, eftersom miljöbonusen fortfarande betalas ut till de svenska personer och företag som köpt bilen från första början, och de pengarna följer inte med bilen på export. Om något så gynnar den här exporten de svenskar som köper miljöbilar dubbelt upp, eftersom det gör att de kan få bättre betalt för sina bilar när de säljer dem, vilket i sin tur sänker totalkostnaden för att ha en ny elbil i Sverige (dock på bekostnad av att begagnade elbilar i Sverige blir dyrare). Så att hävda att svenska subventioner går till utländska köpare håller inte. Om något kan man istället hävda att de norska subventionerna, som gör att de så gladeligen betalar mer för begagnade svenska elbilar, gynnar oss svenskar i det här fallet.

Nej, anledningen att regeringen tycker det är ett problem att de här bilarna exporteras är att det gör det svårare att mäta måluppfyllelsen i den svenska ambitionen att nå en fossilfri flotta. Det handlar alltså inte om något mer än att man vill rätta till statistiken i pappren, och för att göra det lägger man ett förslag som i min mening riskerar att skada försäljningen av miljöbilar i Sverige och därmed faktiskt motverka syftet med miljöbonusen och på riktigt försämra våra chanser att rädda klimatet.

Vad förslaget går ut på i korthet är att om en bil som det har betalts ut miljöbonus för exporteras inom fem år, så blir den som ursprungligen erhöll miljöbonusen skyldig att betala tillbaks denna, även om det var en senare ägare som exporterade bilen. Det här är problematiskt eftersom det skapar en väldigt komplicerad ansvarssituation – du som förstaköpare av en bil riskerar att bli ansvarig för vad någon långt ner i kedjan som du troligen överhuvudtaget aldrig hört talas om gör med bilen långt efter att du sålt den.

För att gardera sig mot detta skulle man bli tvungen att ta med en klausul i avtalet när man säljer en bil som skiftar det här ansvaret vidare till köparen, som i sin tur skulle få ta med en sådan klausul om hen säljer bilen vidare. Vid finansiell leasing, som är det vanligaste sättet att köpa elbilar i Sverige idag, skulle leasingbolaget dessutom behöva ha med en sådan klausul i mot leastagaren, eftersom det är denna som ansvarar för bilens restvärde och har som skyldighet att avyttra bilen om leasingen ska lösas. På så vis kan man alltså skifta ansvaret vidare, men det innebär inte att problemet är ur världen. Vi tar ett exempel:

Säg att Adam väljer att leasa en miljöbil med finansiell leasing i sitt bolag. Adams leasingbolag har en klausul som säger att om bilen exporteras inom fem år så ska Adams bolag betala tillbaks miljöbonusen till leasingbolaget. Efter två år säljer Adams bolag vidare bilen till Bertils bolag, som också leasar bilen via ett leasingbolag. Försäljningskontraktet innehåller klausulen om miljöbonusen, och även Bertils leasingkontrakt innehåller samma klausul. Efter ett år säljer Bertil bilen vidare till Caesar, och även detta kontrakt innehåller klausulen. Efter ytterligare ett år säljer Caesar bilen till David, även denna gång med klausulen ifråga. David behåller bilen i ett halvår och väljer sen att exportera bilen till en norsk köpare, trots klausulen i hans kontrakt.

Vad händer nu? Jo, Adams leasingbolag kommer få ett krav från staten att betala tillbaks miljöbonusen på 60000 kr. Leasingbolaget måste betala de pengarna, och får rikta ett krav mot Adams bolag. Adams bolag får kräva pengarna av Bertils bolag, som får kräva pengarna av Caesar, som får kräva pengarna av David. Varje steg här gäller ett separat avtal där parterna har separata skyldigheter. Adam måste alltså betala pengarna oavsett om han har en chans att få dem av Bertil, och så vidare. Det här blir en krånglig och riskabel kedja. Och vad händer om någon part längs vägen inte kan betala pengarna? De kan ha gått i konkurs, avlidit, flyttat från landet, eller av någon annan anledning inte gå att utkräva pengarna av. Då blir någon i kedjan sittande med Svarte Petter och måste betala tillbaks miljöbonusen utan att kunna kräva in den av någon annan.

Det här innebär alltså att den som köper en miljöbil och inte vet om att den tänkt behålla den i fem år alltid tar en risk. Fem år är lång ägandetid – när det gäller nya bilar är det vanligaste att man tar ut dem på tre år eller ibland kortare. Detta gäller särskilt företagsbilar, vilket är det överlägset vanligaste när det gäller elbilar. De stora leasingbolagen kan säkert ta fram avtal och rutiner som gör att riskerna för dem minskar, men den privatperson som vill köpa en begagnad miljöbil måste tänka sig för både en och två gånger kring de risker som är inblandade. Det ställer också mycket högre krav på att man är insatt när man gör sådana här bilaffärer. Om Caesar i exemplet ovan inte var medveten om att han var tvungen att ha med en särskild klausul när han sålde bilen till David, så kunde han lätt ha missat den och sen blivit mycket förvånad när han blev återbetalningsskyldig till Bertils bolag efter att David sålt bilen, utan möjlighet att kräva David på pengarna.

Det här kan såklart bli väldigt problematiskt. Det innebär alltid ett extra åtagande och en extra risk för alla som köper en miljöbil som är mindre än fem år gammal. Det i sin tur tror jag riskerar ha en kraftigt hämmande effekt på försäljningen av miljöbilar, och därmed motverka syftet med klimatbonusen. Man slänger ut babyn med badvattnet, helt enkelt.

Promemorian tar också upp ett par alternativa lösningar, och går igenom varför dessa inte fungerar, enligt regeringen. Så vad ska man då göra, enligt mig? Jag tycker kanske man ska gå tillbaks till att titta på vad det viktigaste syftet med miljöbonusen är, och vad problemet som man försöker lösa med det här förslaget är. Syftet med miljöbonusen är att gynna klimatet, och problemet man försöker lösa är att man kanske förvisso gynnar klimatet, men att man inte kan mäta måluppfyllnaden på det sätt man vill om bilarna exporteras. Så varför inte sätta klimatet främst och istället tänka om kring hur man definierar och mäter måluppfyllnaden istället?